Bland järnblåsare i Tranemo

För att lära oss lite mer om hur det praktiskt går till att framställa järn i blästerugnar for vi, några entusiaster från Torsåker och Årsunda, ner till Tranemo andra helgen i september 2001.
 

Det är lååångt till Tranemo och det var i tävlan med mörkret vårt militärtält kom upp. Det började hoppfullt. TVn på Pizzerian lovade regn hela helgen och väl nerkrupen i sovsäcken med regnet trummande på tältduken var jag helt säker på att vi skulle flyta bort innan morgonen. Men jag vaknade i sextiden, till min förvåning torr och bara lindrigt ledbruten.


Parugnen "Viking 1 & Viking 2"


Nya ugnen, Luftintag

 

Sysslorna fördelas
När vi kröp ut ur tältet på lördagsmorgonen hade man redan varit igång ett dygn med eldningen för att värma upp ugnarna. Så det var bara för oss gröngölingar att hugga i med vad arbete de satte oss på. Blästerugnarna utanför Tranemo är byggda på en liten idyllisk udde i Algutstorpasjön. Här finns flera ugnar av olika modeller men deras äldsta mest beprövade ugn är en parugn, dvs det går att göra två smältor samtidigt i den. Det är en rekonstruktion av ugnar man hittat vid utgrävningar i trakten. Schakten är c:a 30-40 cm i diameter, uppbyggda av sten och knappt 1 m höga. Hela insidan på schakten har man tätat med ett lager lera (lerklinat). Där blev Richard Nilsson och Magnus Holmgren bälgslavar. Marie Lind, den enda riktigt garvade järnblåsaren i Gästrikegänget fick förtroende att föra protokoll vid parugnen. Själv blev jag satt till bälgslav vid en alldeles ny, oprövad ugn. Schaktet i den skiljer sig inte mycket från de i parugnen fast fyllningen runt schaktet hålls på plats av en timrad ram. Den största skillnaden mellan den nya ugnen och parugnen är lufttillförseln. I parugnen för man in ett rör en bit in i ugnen och tätar kring röret så att schaktet blir tätt. I den nya ugnen hade man gjort ett något trattformat hål av lera och c:a 1 dm framför det placerades luftröret från bälgen. Hålet var alltså helt öppet så att man kunde se in i ugnen. Vid utgrävningar har man hittat lufthål som tyder på att man kan ha använt den här tekniken och nu skulle vi testa om det kunde fungera. De mer erfarna järnblåsarna hade nog sina tvivel, därför fick Lars-Erik Englund som kommit med idén och jag som inte förstod bättre, ta oss an den nya ugnen.

Fortsättning