Svärdssmide under vikingatid och medeltid

Att forska om svärd och svärdssmide samt smida svärd innebär att ha alla sinnen öppna. Detta fick vi åhörare veta under en mycket intressant föreläsning i Torsåkers bygdegård. Ditbjuden var smeden och historikern Peter Johnsson från Uppsala som ägnat de senaste åren att på heltid forska om och rekonstruera främst vikingatida och medeltida svärd.

Myten om smeden som en av de högst aktade hantverkarna under förhistorisk tid och medeltid avfärdades. Tvärtom ansågs smeden vara som vilken hantverkare som helst, som man kunde straffa om denne inte gjort en god produkt. Som köpare av ett fint medeltida svärd hade man "råd" att vara kritisk, och ett missnöje kunde ut över smedens lemmar. Så fick t ex smeden Völund i de fornnordiska sagorna sina hälsenor avskurna och blev fastbunden i sitt städ.

För många kanske det också är självklart att svärdet har utvecklats med tiden, att det bronssvärd som fanns under bronsåldern var en sämre produkt än det medeltida. Här tog Peter Johnsson hål på ännu en myt. Enligt honom har svärdet alltid varit på "topp". Vapnet har alltid haft det bästa möjliga utförandet med utgångspunkt i metallens egenskaper och svärdets ändamål. De första gjutna bronssvärden var lika bra som den romerska järnålderns romersktillverkade långsvärd eller vikingatiden lokalt tillverkade svärd.

Det är vidare också en myt att ett gjutet bronssvärd skulle vara mjukare än järn, och att anledningen till att man övergick från brons till järn var att bronset var för mjukt. I själva verket är ett kallhamrat järn mjukare än kallhamrad brons. Anledningen till skiftet, enligt Peter Johnsson, var att man fick problem med att nå råvaran till bronssvärden på många håll i Europa, medan järnet fanns att tillgå överallt.

Ytterligare en annan myt är att den mycket dekorativa mönstervällningen som brukar kallas damaskering eller damaskus härrör från staden Damaskus i Orienten. Så är inte fallet. Mönstervällning är en europeisk uppfinning och fanns från början enbart i mitten av klingan i ett rent kvalitetsmässigt syfte. Senare svärdstyper hade löst inlagda mönstervällda stavar i bara dekorativt syfte.

Konstigt nog har svärden åtminstone från vikingatiden och framåt haft en nära nog standardiserad vikt om ca 1,2 kilo. Det är mera användningssätter som skiljer de olika typerna åt. Det vikingatida svärdet användes med klyvande och skärande hugg., medan rapiren från 1500-talets slut var ett stickande vapen som användes mot folk som inte hade ringbrynja. Båda sorterna väger vardera 1,2 kilo.

Om man diskuterar i termer att rekonstruera ett historiskt fynd in i minsta detalj, låter detta sig inte göras. Vi har idag inte rätt slags stål att tillgå. Det närmaste vi kommer i råvara idag är ett fjäderstål som liknar den äldre tidens stål.

Redan på medeltiden insåg man att ett svärds slutliga resultat berodde på härdningen och slipningen, inte bara på själva smidet. Vattenhammare eller släggdrängar gjorde tillsammans med en smed en klinga. Denna tog om hand av härdaren, som var en egen yrkeskategori. Den härdade klingan hamnade sedan hos sliparen. Själva slipningen kunde ta upp till 8 gånger så lång tid som smidet. Efter slipningen var klar kom svärdsklingan till svärdsfejaren, ytterligare en annan hantverkarkategori. Denne var den ende som hade den egentliga rättigheten att sälja svärd. Svärdsfejaren kunde ha egna anställda som utförde resterande jobb. En tillverkade svärdsskidan och en annan gjorde fästet. Dessa sistnämnda arbeten kunde även läggas ut på andra verkstäder. När svärdet hade fått fäste och en skida skulle det slutligen provas innan det kunde säljas.

Det förekom troligen serietillverkning av svärd redan under medeltiden. Ett antal olika utformade halvfabrikat fanns att välja bland för en hugad köpare. Man smidde troligen inte en specialklinga i ett enda exemplar hur rik och krävande köparen än var. Denne fick välja bland ett antal olika typer och längder av klingor, men kunde kanske kräva någon form av speciell dekoration på fästet eller svärdsknappen om han betalade bra för det. Viktigt var att brukaren fick prova ut en modell och längd som passade just denne – ungefär som när man skall köpa en bil idag, den vill man ju gärna prova eftersom det är en stor investering.

Ett svärd var en investering under medeltiden. Bara de rika kunde plocka fram sådana resurser. En dräng t ex kunde under 1200-talet aldrig spara ihop så mycket att han kunde köpa ett eget svärd.

Det är viktigt att studera det historiska originalet om man skall göra en kopia av ett svärd. I samband med Peter Johnssons smidesutbildning gjorde han en kopia av Svante Nilsson Stures svärd som examensarbete. Svante Nilsson Stures svärd finns i dennes grav i Västerås domkyrka. Svante Sture dubbades eller slogs till riddare av danske kungen år 1497 och kanske var det i samband med dubbandet som han fick svärdet som sedan lades i hans grav år 1512.

Ett äkta vikingatida och medeltida svärd är gjorda med en optimering av materialets egenskaper. Det finns, enligt Peter, en dold harmoni i ett svärd. Det har bl a att göra med balans- och utsläckningspunkter.

Ett nytillverkat svärd utifrån ett historiskt känt vapen kostar idag mellan 15.000 och 25.000 kronor. Tio till 15 dagar åtgår att tillverka svärdet och svärdsskidan. Men man skall här inte glömma tiden som är nedlagd att mäta upp och dokumentera det historiska originalet. Detta tar nog sin tid i anspråk, att förstå hur ett specifikt vapen gjorts, eftersom det inte finns några handböcker bevarade som kan berätta alla detaljer.

Idag finns en handfull specialiserade svärdssmeder i Europa, men mörkertalet är stort, eftersom det finns ytterligare ett antal som förfalskar och patinerar nytillverkade svärd som säljs som antikviteter.

Kvällen med Peter Johnsson uppfyllde den dröm som jag tror ung som gammal går och bär på; hur känns det att vara riddare för en kort stund? Alla som ville fick utforska de fyra svärd han hade med sig och prova hur det känns att hålla ett dåtidens fruktat vapen i sin hand.

Elise Hovanta, doktorand arkeologi

 

Fotnot: Peter Johnsson har skrivit en bok om rekonstruktionen av Svante Nilsson Stures svärd,"Svante Nilsson Stures svärd – ett försök till rekonstruktion". Boken är tyvärr för närvarande slutsåld. Ett nytryck planeras dock. Ovanstående artikel är skriven utifrån mina anteckningar i samband med Peter Johnssons föreläsning den 26 mars 2002 i Torsåkers bygdegård.

Bildtext: Ett exempel på ett vikingatida svärd. Svärdet förvaras på Hembygdsgården i Hedesunda och kommer från ett fynd i Hedesunda. Foto: Elise Hovanta.

Pressklipp        Föreläsningar        Första sidan