Kråknäsjärnet

- Ett försök att göra järn som man gjorde i Gästrikland vid Kristi födelse -

Människorna bakom järnet
Vid den tiden, när kejsar Augustus lät sända ut sitt påbud att hela världen skulle skattskrivas och Josef vandrade med Maria från Nasaret till Betlehem, då gjorde man järn i Gästrikland. Naturligtvis var det ingen som visste att området där man byggde sina stora blästugnar en dag skulle kallas Gästrikland men järn gjorde man. Att de smidde järnet till spadformiga ämnesjärn kan betyda att de handlade med järnet över ett större område där köparen behövde kunna bedöma järnets kvalitet. Kanske letade sig järnet från Gästrikland ända ner till Romarriket eller var det germanstammarna som krigade med romarna som behövde järn i stora mängder. Vi vet inte, men någonstans måste det funnits ett behov av järn från våra trakter.

Om människorna som gjorde järnet vet vi nästan ingenting. Vi vet inte var och hur de bodde, ingen har hittat lämningar från bosättningar i Gästrikland från den här tiden. Vi vet inte hur och på vilka gudar de trodde, det här var ju långt före vikingarna och deras asagudar. Vi vet mycket lite om hur de var klädda och vilka personliga ägodelar de hade. Vid utgrävningar av järnframställningsplatserna har man inte funnit några personliga ägodelar. Vi vet inte om de var stolta självständiga järnblåsare eller om de var utsända av någon mäktig hövding från norr eller söder.

Nästan det enda vi vet om de här människorna är att de tillverkade järn. Lämningar av deras järntillverkning finns på många ställen runt om i Gästrikland, i form av stora slaggvarpar, ofta ute i skogsmark. Efter utgrävningar av slaggvarparna vet man att det på varje järnframställningsplats ofta fanns flera stora blästugnar. Genom Kråknäsfyndet vet vi att smältorna i dessa ugnar kunde väga kring 30 kg. Kråknäsfyndet har också lärt oss att människorna här inte var några nybörjare utan skickliga järnblåsare som kunde tillverka ett järn med mycket hög kvalitet.

Men hur gick tillverkningen till? Hur såg ugnarna ut? Skulle vi idag, kunna göra järn på samma sätt som de gjorde då?

                                   

Utmaningen
Den stora utmaningen, som vi har antagit, är att försöka bli lika skickliga på att göra järn som våra förfäder var. Det kommer inte att bli lätt. Fyndet av smältorna har ändå hjälpt oss en bit på väg, vi har fått ett facit att jobba mot. Nu vet vi vilken sorts järn de tillverkade men fortfarande inte hur de gjorde eller hur hela ugnen såg ut. Vi hoppas få svar på mycket genom en utgrävning av en järnframställningsplats men det kommer att finnas plats för många misstag innan vi står där med ett spadformigt ämnesjärn smitt av järn tillverkat i vår egen blästugn.

Projektbeskrivning
Projektet leds vetenskapligt och ekonomiskt av Riksantikvarieämbetet, Geoarkeologiskt Laboratorium (GAL), Uppsala. Verksamhetsansvarig för GAL är Eva Hjärtner-Holdar. Projektansvarig för Kråknäsjärnet blir Lars-Erik Englund från GAL. Även arkeolog Elise Hovanta, Stigfinnaren Arkeologi i Hedesunda medverkar i projektet. En kommitté av internationella experter inom arkeologi och arkeometallurgi kommer att stärka den vetenskapliga kompetensen ytterligare.

Ni som följt projektet ser att det blivit små förändringar och det kan nog ske förändringar i framtiden också, men det finns tre punkter som vi håller fast vid.

Hela projektet är beroende av att vi får sökta fondmedel och undersökningstillstånd.

Fyndet

År 1993 gjorde Jonny Skogsberg ett märkligt fynd vid Kråknäset i Torsåker, Gästrikland - tolv spadformiga ämnesjärn och två obearbetade järnsmältor. Efter många år har vi nu, sedan fyndet undersökts och analyserats, börjat förstå vad det var han hittade.

Spadformiga ämnesjärn är ett halvfabrikat avsett för handel. Formen tror man kom till för att ge köparen möjlighet att bedöma järnets kvalitet. Man har hittat spadformiga ämnesjärn på flera ställen i landet, främst i Jämtland, Medelpad, Hälsingland och Gästrikland. Alla har liknande form men varierar i storlek. De man hittat tidigare i Gästrikland hör till de större men är inte så stora som Kråknäsjärnen. Bara i båtgravarna i Valsgärde, Uppsala har man hittat ämnesjärn av liknande storlek. Järnen från Kråknäset är c:a 55 cm långa och väger c:a 1 kg var. Av alla spadformiga ämnesjärn man hittat är bara några få 14C-daterade men man anser att de flesta är gjorda under yngre järnålder (500-1000 e Kr). Ett av Kråknäsjärnen har 14C-daterats. Det tillverkades kring Kristi födelse, vilket gör det till det äldsta, nu kända, spadformiga ämnesjärnet.

 

 

De två smältorna (lupparna) är, vad vi förstått, ett helt unikt fynd. Ingen annanstans har man hittat så gamla obearbetade järnsmältor. Den ena smältan väger c:a 25 kg den andra c:a 33 kg. Järnet är av mycket god kvalitet. Forskarna förvånas över hur lite slagg smältorna innehåller trots att de inte är bearbetade utan tagna direkt ur en blästugn för länge sedan. En kolbit från en av smältorna har 14C-daterats till c:a 500-600 e Kr. Eventuellt kommer en ny datering av själva smältan att göras.

 

 

 

Under oktober 2001 presenterades Kråknäsfyndet för forskare från sexton länder vid en internationell konferens "The Introduction of Iron in Eurasia" i Uppsala. Där väckte fyndet ett mycket stort intresse bland världens främsta forskare inom området och föreningen knöt många värdefulla kontakter.

Bilder på de tolv spadformiga ämnesjärnen och en smälta tagna av Rickard Nilsson, Torsåker innan järnen blev konserverade.
(Klicka på bilderna för att se dem i större skala)

 


 

I Historiska museets katalog "fornbild" finns bilder på järnsmältorna (lupparna) från Kråknäset.

Länk till:     Hel lupp          Delad lupp

          I fornbild finns också bilder på ämnesjärnen efter konservering

        Länk till:     tio ämnesjärn